Rätt bemötande vid ett dödsfall kan bättre hjälpa personen att genomleva krisen och den svåra livssituationen som följer av händelsen. Fel bemötande kan istället hindra, stjälpa eller förstöra för den sörjande. Om man inte upplever att man blir tagen på allvar, om det finns byråkratiska regler som går före personens välbefinnande och hälsa, finns stor risk för en fördröjd och förlängd kris.

Under senare år har samhällets bemötande av personer som drabbats av stora katastrofer kommit i fokus. Erfarenheterna visar att stödet ofta skulle behöva vara långvarigt, allsidigt och anpassat till individen. Estoniakatastrofen, Göteborgsbranden och flodvågskatastrofen i Sydostasien har ställt stora krav på både akuta och långsiktiga stödinsatser.

Socialstyrelsen har givit ut anvisningar som pekar på behov av krisinsatser åtminstone fem år efter den inträffade händelsen. Ca 30% av de drabbade riskerar allvarliga psykiska problem och det behövs ofta långvariga terapeutiska insatser.

Det stöd som drabbade personer får från samhällets sida är i bästa fall bra i det akuta skedet, men inte alltid ens det. Kunskapen om den fleråriga sorgeprocessen är bristfällig. Det finns ofta en förväntan från både myndighetspersoner och sociala nätverk att den som drabbas efter en tid ska ha ”kommit över” sin sorg.

Samhällets stödhjälpssystem idag är inte anpassat till djupt sörjande under lång tid. Behoven är ”runda” men handläggningstider och behandlingsformer är oftast ”fyrkantiga”. Den drabbade personen uppfattas ibland som besvärlig och kontakterna blir då konfliktfyllda. Vrede är en ganska vanlig reaktion hos den som drabbas av svår sorg. Om den som ska stödja inte kan hantera vreden hos den sörjande riskerar den stödjande att bli den som försvårar och hindrar vägen till tillfrisknande för den sörjande. Ibland är det lokala samhällets stödinsatser omöjliga att ta emot pga tidigare dåliga erfarenheter. Anmälan för felbehandling för det som inträffat är inte ovanligt.
Det finns undersökningar som visar att så många som var femte som drabbas av att förlora sin partner riskera att utveckla ”komplicerad” sorg. Risken finns för långvarig ohälsa med bristande arbetsförmåga, långa sjukskrivningar och social isolering.
Det finns också en risk att den drabbade får stora svårigheter att fungera som förälder till kvarlevande barn.

Vår förening arbetar tillsammans med de föreningar som ingår i SAMS-SamArbete för Människor i Sorg, med frågan om införandet av sorgpeng. Det ligger ett förslag på 10 dagars sorgpeng när föräldrar förlorar ett barn. Vi anser att 10 dagar inte räcker! Det vore istället önskvärt med en försäkring av samma slag som Föräldraförsäkringen. Det variera hur man mår över tid efter ett dödsfall. Man skulle då kunna använda dagar vid behov, när man mår särskilt dåligt. Man skulle på detta sätt avlasta Försäkringskassan och sjukvården från alla besök som idag måste göras för att få vara sjukskriven. Diagnosen skulle vara sorg och den är lätt att kontrollera. Då skulle man även komma ifrån problemet med diagnoser som exempelvis depression som senare ligger den enskilda personen till last vid anställningar, försäkringar mm