Några goda råd till anhöriga och andra som möter en sörjande 

Har du någonsin förlorat en nära anhörig och tagit emot människors kommentarer kring det skedda. Människor bryr sig men vet inte alltid vad de ska säga till den sörjande.

Här följer en del goda råd om vad som kan tänkas hjälpa och vad som kanske stjälper.

Håll ut! Kom ihåg att sorg tar tid!

Sorg kan se ut hur som helst, respektera den sörjandes känslor som de är.

Fortsätt att hålla kontakt! När det gått ett tag tror alla att det är som vanligt igen. Det är det inte!

Du ska inte tro att en person som till det yttre verkar lugn eller inte visar några stressreaktioner, inte behöver hjälp

Uppmuntra den sörjande att träffa andra i samma situation.

Säg bara till om det är någonting jag kan göra. I sig en vänlig gest men inte alltid menad att ta fasta på.

De flesta sörjande skulle inte fråga om hjälp men de skulle ibland behöva hjälpen, särskilt om de är ensamma

Det är bättre att säga ”Jag är ledig på lördag. Jag kommer förbi så kan vi hjälpas åt med gräsmattan eller något anat som du vet att personen skulle behöva hjälp med.”.

Ät gärna tillsammans. Laga mat till den sörjande. Undvik vin och annan alkohol i början.

Du måste höra av dig, den sörjande orkar inte

Hur mår du?

En vanlig fråga när man möter någon som kanske förlorat sin livskamrat. Frågan är svår att ge ett ärligt svar på svara på för den sörjande. Förmodligen svarar hon/han artigt ”Tack, det är mycket bättre” när hon/han istället helst skulle svara

”Vill du verkligen veta? Jag mår uselt, jag önskar att det var jag som var död”

Istället är det bättre att säga ”Jag har tänkt på dig en hel del. Skulle du vilja att vi tar en promenad tillsammans eller kanske åka och handla tillsammans.”

Vetskapen om att någon bryr sig på riktigt betyder mycket för en sörjande person

Lyssna och trösta med närvaro. Var tyst om du kan men lyssna desto mer

Jag vet hur du mår!

Nej det gör du inte annat än om du varit med om samma sak själv!

Försök föreställa dig hur det skulle vara om det hände dig.

Du kan säga ”Jag kan bara försöka föreställa mig hur du känner dig. Ni hade ett underbart(bara om du vet det) liv tillsammans. Om du vill så kan vi prata om dina minnen. Kom ihåg, jag finns här om du vill prata.” 

Vad hände med din man? Jag visste inte ens att han var sjuk.

Om du verkligen vill veta, fråga nån annan! Annars riskerar du att få svaret Lämna mig ifred, jag vill inte prata om det!

Ett annat sätt att närma sig kan vara att prata om något generellt som väder och vind och låta den sörjande själv bestämma vad hon/han vill prata om.

Jag känner till någon som hade samma sjukdom som din fru/man/sambo. Hon/han fick lida väldigt länge. Du borde vara glad för att din fru/man/sambo slapp lida så länge!

Det spelar ingen roll hur länge ens käresta fick lida, det räcker att hon/han fick det. Den sörjande har inget som helst behov av att bli påmind om det.

Hoppa över den här typen av konversation helt och hållet, den gagnar ingen.

Jag ringer dig till helgen så kan vi göra nå´t tillsammans.

Den sörjande ser lite gladare ut och tänker ”Så skönt, då slipper jag vara ensam till helgen” 

Tyvärr kommer aldrig samtalet.

Det skulle vara bättre att föreslå en speciell film, tid, dag eller plats när ni ska ses.

Kom ihåg att den sörjande redan känner sig sviken. Bryt inga löften!

Kom hem till mig och ät när du har lust.

Det är nästan lika illa som att säga ”om det är något jag kan göra, säg till.”

För en sörjande som levt tillsammans med en annan person är det väldigt ensamt att plötsligt äta själv.

En inbjudan till en måltid är oftast ett nöje men en middagsinbjudan ska vara en bestämd inbjudan om dag och tid.

Väldigt få av de sörjande skulle bara komma förbi på middag.

Du borde sälja huset nu! Det är så många minnen förknippade med huset/lägenheten.

Det var just det, bostaden innehåller minnen och det är det enda som är kvar av livskamraten. De flesta vill vara i bostaden. De tycker att det är tillräckligt svårt att vänja sig vid att leva ensamliv igen. Att just då behöva ta itu med att hitta en ny bostad är mer än vad de flesta orkar med.

Det är bättre att vänta till den sörjande har vant sig vid sin nya situation och själv för frågan på tal. Om den stunden någonsin kommer, hjälp då till med flytten.

Oh, stackars dig, har många sörjande fått höra.

Jag vet att du saknar(kommer att sakna) henne/honom men det är bara att glömma och gå vidare. Du träffar snart nå´n ny.

Vadå glömma! Hur kan någon över huvud taget säga så?

Det enda rätta i den kommentaren var ” jag saknar henne/honom!

Säg inte förment tröstande ord som ”tiden läker alla sår” eller ”du ska se att det blir bra”.

Sådana ord har mer som funktion att ta hand om din egen ångest än att avhjälpa den drabbades ångest.

Det spelar ingen roll vad folk säger, det tar minst två år att läka sorgen.

Det enda som den sörjande då tänker är ”menar du att jag ska känna mig på det här viset i två år?

Det finns ingen given tid. Sorgen ser olika ut för alla, den är helt individuell. Den sörjande kommer själv underfund om sitt eget sätt. Den som förlorat sin livskamrat behöver inte få veta av någon annan hur lång tid det kommer att ta tills vederbörande mår bättre.

Det vore till större tröst och bättre att säga ” Det är inte lätt men det blir bättre.”

GLÖM INTE!

De som är till störst hjälp är de som fortsätter att stötta den sörjande över tid. Värmen från deras tankar och händer och känslan av det finns någon i närheten som bryr sig, hjälper den sörjande vidare i tillvaron. Den sörjande har tappat tilliten till livet och behöver kunna lära sig att lita på sin omgivning igen.